Idrott en del av vardagen för Svalövsfamilj

Det kan vara knepigt att bo på landet, hålla på med en sport och samtidigt fixa skolan. Något som  är ett måste är föräldrars stöd. Det har syskonen Salonen från Skipadrätten utanför Svalöv fått.

–  Mamma och pappa har verkligen ställt upp och skjutsat så vi ska kunna hålla på med våra sporter, säger Johannes Salonen vid köksbordet i föräldrahemmet i Skipadrätten mellan Kågeröd och Svalöv.

Marie Salonen har kört många mil under åren för att stötta sonen Johannes
i hans hockeyintresse.  
Här tillsammans med lillasyster Wilmas häst Tzatziki Hästak.

Numera bor han i Kristianstad där han pluggar till sjuksköterska.
Idrotten har varit viktig under uppväxten, både för honom och lillasyster Wilma. För Johannes del hockey och för Wilmas del hästhoppning. När det var som mest körde Johannes föräldrar honom till träning eller match fem, sex dagar i veckan.
Johannes provade både jujutsu och fotboll som liten, men fastnade inte för någon av dem. Det var när han som sjuåring provade på att åka skridskor på lekparken Lalandia som han fick en känsla för is. Därefter spelade han hockey i både Landskrona, Lund och Helsingborg. För cirka sju år sedan började han döma. När han slutade spela hockey, så ville han inte släppa sporten helt och hållet utan  fortsatte med att döma.
–  Man ser så mycket skador och vill inte sätta sig i den situationen.
Själv har han skadat handleden, men han har sett också hjärnskakningar, nackskador och benbrott.
Pengarna från dömandet drygar ut studiemedlen. Han dömer mest A-lags hockey i division 3-hockey, cirka 50-60 matcher per år, men han siktar högre.
–  Jag drömmer att komma till SHL, men man får se om om man har talang.
Vad behöver du förbättra?
–  Jag behöver bättre kondition, och den mentala biten också. Som domare får man mycket skit, men man lär sig att stänga ute.

Utanför på gården tar lillasyster Wilma en tur på storhästen Tzatziki Hästak.
Hon hade provat på flera sporter, det var hästar och hoppning som hon fastnade för.
–  Jag tror att det var för att jag var så blyg som liten. När jag sysslade med hästar, så behövde jag inte prata med andra.
Wilma är glad för föräldrarnas stöd.
–  Det har betytt allt. Hade inte de kört och varit stöttande så hade det inte gått att hålla på.
–  Det är väldigt viktigt, speciellt för att man ska hinna med skolan.
Själv gick hon ut Linåkerskolan med högsta betyg i allt. Nu pluggar hon naturvetenskapligt program på en gymnasieskola i Lund.
–  Du kan hålla på och tävla och samtidigt lyckas i skolan, även om du måste kompromissa och kanske välja bort att vara med kompisar på vardagar och träffas helger eller på lov.

Att idrotta ger mer energi till skolan, menar mamma Marie Salonen. Hon har aldrig tvekat om att ställa upp och köra för barnen.
–  Nej aldrig. Jag gjorde det för barnens skull. Jag tycker att det är konstigt alla föräldrar som inte prioriterar likadant.
–  Sedan tycker jag det var kul att sitta och titta på träningarna också.
Körningarna blir inte lika många numera, då Wilma har möjlighet att träna hemma också. Men engagemanget har hon inte kunnat släppa. Hon är med i tävlingskommittén i Trolleholms ryttarförening där Wilma rider. Tidigare också lagledare i hockey, där Johannes spelade.

Bilden ovan: Wilma på hästen Tzatziki Hästak. ”Det har betytt allt. Hade inte de kört och varit stöttande så hade det inte gått att hålla på”, säger hon om föräldrarnas stöd till hennes idrottande.