”Det är så tydligt med ledarskap i krig”

Röstångabon Marco Smedberg är en av Sveriges ledande militärhistoriker. Nu är han aktuell med sin tionde bok. Papperstidningen träffade honom för ett samtal om likheter mellan att leda i det militära och i det civila, om det svenska försvaret och om historiska lärdomar.

– I väntan på den eviga freden, så har mänskligheten hitintills behövt rusta sig för krig. Det innebär enligt ett romerskt citat att du har alltid en armé, din egen eller fiendens. Det här har inte på 2000 år förändrats särskilt mycket, säger Marco Smedberg.
Han är den före detta officeren som blev militärhistoriker, specialiserad på tiden från Napoleon och framåt, och dessutom slagfältsguide. Han har bland annat skrivit det moderna standardverket ”Första världskriget”, ett krig där hans mormors bror stupade på den tyska sidan.
– Min mormor påverkade mig mycket, hon satt och berättade om gamla tider och hade ett fantastiskt sätt att förmedla det. Det fick mig intresserad. Sedan när jag började läsa själv om krig så blev jag djupt fascinerad av ledningsproblematik, hur två fientliga generaler med sin vilja kan påverka hundratusentals soldater. Där växte mitt intresse, och sedan var jag ju officer i 15 år, säger Marco Smedberg.
Nya boken, som han skrivit tillsammans med Karlis Neretnieks, heter ”Att leda i svåra lägen – Civila chefer och militära lärdomar”.
– Vi vill försöka se det generella i ledningsproblematiken som man kan ha nytta av civilt, säger Marco Smedberg.
Civila chefer från olika branscher reflekterar i boken över 25 militära exempel. Ett av dem är när general MacArthur landsteg med sin armé bakom fienden, Nordkoreas linjer, år 1950. Det var något som folk runtomkring honom avrådde ifrån. Men överraskningsmomentet gjorde det till en stor framgång.
– Det är så tydligt med ledarskap i krig. Det är så resultatinriktat. Felen syns och det är mycket väldokumenterat, säger Marco Smedberg och fortsätter:
– Man kan förstås invända att det är stora skillnader mellan att leda en division i krig, en korvfabrik eller en kommunal skola. Ja, det är skillnad i branscher, men det är mycket intressantare att titta på vad det är som förenar i ledarskapsproblematiken. Mycket av ledarskap är generellt och allmänmänskligt.
Nu till det svenska försvaret. Jag tänker mig att dagens fiender, liksom försvaret, ser annorlunda ut än på den tid du var aktiv som officer.
– Det finns ett ökat intresse för andra hot än det militära. Sedan får man inte glömma att det militära hotet består, det växer och det sjunker. Det ändrar sig konjunkturmässigt. Nu ser vi en ökad militär upprustning i nästan hela världen. Jag hörde igår på radion att det går lysande för krigsindustrin, för alla vill köpa vapen. Alla är oroliga för vad som ska hända, om det händer någonting. Den här upprustningen ökar i och för sig också hotet. Men det som tar längst tid i en krigsmakt är att utbilda officerare så att de blir erfarna. Det tar 15 år för en orutinerad officer att bli en erfaren bataljonschef van att leda förband.
– Från år 2000 till 2015, det har gått 15 år sedan försvaret hade fokus inriktat på att försvara Sverige. Nu när man plötsligt har fokus på att försvara Sverige, och försöker öka beredskapen på Gotland, och flyttar tillbaka stridsvagnarna till P7, som två exempel, då saknas det befäl som har erfarenhet från att leda större förband. Historiskt är det så att hoten ändrar sig fortare än de här interna cyklerna.
– Det mest dramatiska exemplet är 1936. Då får vi ett försvarsbeslut som ägnar sig åt nedskärning, förutom för flygvapnet, som förstärks. Fyra år senare tar Tyskland Danmark. Det är dramatiskt. Vid det förra försvarsbeslutet, då var Putin inte farlig, det var inte krig i Krim, men nu plötsligt är det det.
Har långsiktigheten saknats bland politiker som fattat beslut att banta försvaret?
– 1940 sa regeringen till försvaret: ni får hur mycket pengar ni vill. Försvaret fick mer pengar än de kunde göra av med. Det fanns inte tillräckligt att köpa för de pengarna som fanns. Sedan steg försvarets kapacitet brant från 1940 till 1958. Då sa politikerna: vi behöver kanske inte fortsätta uppåt, så det planade ut 1958. Sedan kommer försvarsbeslutet 1964, då börjar den sjunka. Från 1964 har den sjunkit konstant till nu när man knuffar till 500 miljoner, men då ska man ha klart för sig att försvaret är underfinansierat med någonstans mellan 20 och 40 miljarder kronor. Politiker har beställt ett försvar som ska kunna vissa konster på ett visst sätt, och så har man skjutit till medel som inte räcker till detta.
Är du orolig för hur försvaret ser ut idag?
– Mycket. Det är verkligen dåligt. Men jag går inte omkring och är orolig för att ryssarna anfaller imorgon, utan är en optimistisk person. Nu har jag faktiskt slutat i försvaret, det är inte mycket jag kan göra åt det om ryssarna tänker anfalla oss. Jag bara konstaterar, med min kunskap, att vårt försvar är riktigt illa ute. Det är självförvållat för vi har ju själva skurit ner och förändrat.
– Det är det som gör ledningen i krig så spännande. Det är civilt också: ska du satsa eller inte? Titta på bilindustrin och Tesla. Ska vi våga och bygga batterifabriker vi också, eller ska vi vänta, vilket kan göra att de tar all marknadsandel innan vi hinner starta. Det är ett jätteosäkert läge. Denna osäkerhet har också drabbat Eriksson som tappat marknadsandelar och är utsatt för stor prispress. De borde agerat annorlunda, men tog inte nya beslut i tid.
Genom åren som du sysslat med militärhistoria, blir du inte deprimerad över allt dödande?
– Jo, det händer att ibland så kommer man nära på olika sätt. Det är som brandmännen, de jobbar med bränder, inte för att de gillar att hus brinner ner, utan för att de försöker rädda så mycket som möjligt. Jag har samma inställning till krig. Det är inte så att jag på något vis är fascinerad av det otäcka eller gillar det, utan tvärtom försöker jag, som när jag var yrkesofficer och som nu när jag skriver om det, att lyfta fram det man kan ha nytta av civilt och militärt, att vara bättre förberedd.
– Idag i tidningen står det om Syrien som använt giftgas mot ett sjukhus, om jag förstår det rätt. Det är ju så förfärligt. Och det är en bild på när man tar hand om barn. Det är svårt att ta till sig hur vidrigt det är. Då kan man också se det så att hade Syriens motståndare varit bättre utrustade och lite mer på hugget, så hade de ju kunnat förhindra detta, kanske.
Jag tänker att det är jättemycket politik i detta.
– Det här ett lysande exempel på första världskrigets betydelse. Att första världskriget blir ett världskrig har att göra med tyska kolonier i Afrika och Turkiet eller Osmanska riket. Den osmanska viktigaste fronten är Palestina. Hela den här Mellanösternproblematiken vi ser nu är en direkt konsekvens av segermakternas, Frankrike och Storbrittanien, agerande 1918. Och sedan att man tillåter judisk immigration, FN röstade faktiskt fram ett delningsförslag, som leder till det här kriget 1947-48. Det är ett bra exempel på hur viktig historien är för att kunna förstå orsakssammanhang. Araberna trodde ju då, att de skulle få en självständig arabisk nation med Syrien som centrum. Hade de fått det hade vi kanske fått en annan historia.
Att dra lärdomar av historien ger väl också perspektiv?
– Somligt är ju bättre på jorden nu än för hundra år sedan. Det är färre hungriga, färre fattiga, maten räcker till flera. Så allt är inte elände. Tittar vi i Sverige, så finns det finns hur många problem som helst som politikerna kan bråka om, men vi har aldrig levt så länge och mått så bra, haft så mycket som nu. 1917 svalt man i Sverige, då vi var avskurna från import. Tyska ubåtar sänkte det mesta på Nordsjön. Och vintern 1917 var förfärlig. Men det har vi nästan glömt för det är två generationer sedan.
Du har ju läst vad människor kan göra mot varandra. Vi pratade om Syrien. Du sa att du är optimistisk. Har du en optimistisk människosyn också?
– Ja, det har jag, väl medveten om att vi haft ett väldigt krigiskt och blodigt decennium bakom oss. Det senaste har det varit mycket krig i världen. De ser annorlunda ut än förr. Då var det länge nationalstaternas krig, nu är det inbördeskrig som gäller. Då slipper man så mycket inblandning av andra. Men jag tillåter mig ändå att vara optimistisk. Det är så mycket lättare och roligare att leva då.


Marco Smedberg

Bor: Röstånga.
Ålder: 63.
Gör: Militärhistoriker, f.d. pansarofficer och ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien. Har varit redaktör i tidskriften Militär Historia och skrivit flera böcker om krigskonstens utveckling, bland annat Militär ledning, Vietnamkrigen och det moderna standardverket Första världskriget. Han anlitas också som föredragshållare och håller även utbildningar, workshops och slagfältsguidning på historiskt intressanta krigsskådeplatser världen över.
Aktuell: Precis kommit ut med en ny bok tillsammans med Karlis Neretnieks: Att leda i svåra lägen – Civilia chefer och militära lärdomar.