Heliga skrudar visas på catwalken

Kyrkliga plagg som mässhakar, korkåpor och kaftaner på catwalken. Låter det vanvördigt? Inte när visningen sker i Sofia Albertina kyrka och ”modellerna” är präster.

Det är Landskrona församling som på det viset vill visa upp sin samling av liturgiska plagg, både historiska och mer moderna. Nu på tisdag, den 14 november, klockan 19 blir det mannekänguppvisning i Sofia Albertina, där altargången för kvällen blir en catwalk – om än med helgade plagg snarare än haute couture. Och avståndet mellan världsliga finkläder och kyrkans finkläder är inte så långt påpekar dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt. Hon kommer vara med under visningen, och berätta mer om de olika plaggen som Landskrona församlings modellande präster visar upp.
– Ofta ser man återanvända tyger från det som varit högreståndskläder, säger hon och drar fram en av hyllorna i den klimatreglerade klädkammaren som nu finns i Sofia Albertina sedan renoveringen.
Där ligger en mässhake, alltså det poncholiknande plagg som präster bär över den vita dräkten, alban, under nattvarden. Materialet är vit damast, sannolikt en del av en adelsdams klänning innan den blivit mässhake.

Dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt kommer att berätta om de liturgiska plaggen som visas i Sofia Albertina den 14 november. Här visar hon en mässhake i grönt siden från tidigt 1900-tal.

På en annan hylla finns två andra mässhakar, betydligt enklare utsmyckade och i rött och lila ylletyg. Lila är liturgisk färg för påsken och även för advent. Alla mässhakar följer kyrkoårets fem liturgiska färger: vitt, lila, grönt, rött och svart. Den röda kommer från Sankt Johannes kyrka och är gjord på 1930-talet.
– Man kan se på de här modernare mässhakarna att de förändrats och blivit mjukare. Äldre tiders var väldigt stela och tunga, och det fungerade inte när liturgin krävde att prästerna rörde mer på armarna, säger förste vaktmästare Linda Andersson, som är med och gör urvalet av plagg till visningen.
Mässhaken är ännu en del av plaggen som bärs vid gudstjänster. Men flera typer av kyrkans plagg har försvunnit allteftersom samhället och kyrkan utvecklats. Tonie Lewenhaupt nämner prästkappan, en mantel som slutade användas runt förra sekelskiftet.
– Prästkappan skyddade mot kylan när kyrkorna var kalla och dragiga. Plagget man hade under, kaftanen, gav inte så mycket värme. I rika församlingar kunde prästen få en pälsfodrad kappa, berättar Tonie Lewenhaupt.
När det blev ovanligare med jordfästning utomhus, och när det blev varmare i kyrkorna, försvann behovet av prästkappan, berättar Tonie Lewenhaupt. Till kappan hörde också en hatt som markerade prästens plats på samhällsstegen, någonstans mellan adeln och den arbetande befolkningen.
– Brättet på prästhatten var varken helt styvt, som på adelns hattar, eller helt mjukt, som på böndernas hattar. Det var någonstans mittemellan.

När själva tyget blivit trådslitet finns det inget att göra. Men även plaggen som blivit för slitna för att användas sparas, av kulturhistoriska själ.

Äldsta plagget i hyllorna är en mässhake i röd sammet från 1630-talet med silvertrådsbroderi. Den är skänkt till Ottarps kyrka av adelsfamiljen som då fanns på Bälteberga gods. I samlingen finns också en mässhake i svart sammet som formgivits av Carl Hårleman, 1700-tals arkitekten som också ritade Sofia Albertina kyrka.
– På den tiden ritade arkitekter allt som hade med byggnaderna att göra, säger Tonie Lewenhaupt.
De äldsta och mest utsmyckade mässhakarna brukar inte församlingens präster välja att bära, berättar Linda Andersson. Men vill de så får de, alla plagg som inte blivit för hårt slitna av tidens tand är det fritt att bära, även de som är 3-400 år gamla.
– Hur de förvaras är viktigt. Men de är till för att användas och ett eller två tillfällen per år gör ingen skada, säger hon.

Bilden ovan: Äldre tiders mässhakar är ofta rikligt dekorerade och gjorda i dyrbara material. Här är det Linda Andersson med en mässhake i röd sammet med guldbrodyr. Foto: Hjördis Thelander/Landskrona församling

Liten kyrkoplaggs-ordlista

  • Alba. Alban är den vita, fotsida mässkjorta av linne som idag oftast används vid gudstjänster. Bärs med ett skärp (cingulum) och stola (se nedan).
  • Stola. Stolan är det långa band som bärs över axlarna, oftast ovanpå alban. Den bärs olika beroende på om bäraren är präst, diakon, biskop o.s.v. Stolans färg följer kyrkoårets liturgiska färger.
  • Mässhake. Mässhaken är en ärmlös ”poncho” som bärs ovanpå alban och stolan under nattvarden. Den har ändrat form många gånger under historien, men är traditionellt kyrkans mest utsmyckade plagg.
  • Korkåpa. Tillsammans med mässhaken är korkåpan ett av de mest utsmyckade liturgiska plaggen. Inom Svenska kyrkan har korkåpan traditionellt setts som ett biskopligt plagg, men används nu ibland av alla präster vid högtidligare tillfällen (dock ej vid nattvarden).
  • Kaftan. Kallas också prästrock. En svart ämbetsdräkt för präster, diakoner och biskopar med ursprung i den romerska tunikan. I Sverige är de knälånga, i andra länder oftast fotsida. 33 knappar på framsidan symboliserar Jesus 33 levnadsår. Idag sällan använd inom Svenska kyrkan då den förknippas med högkyrklighet.
  • Elva och frimärke. Två varianter av kragen som hör till kyrkliga ämbetsdräkter. Frimärkskragen är den som oftast syns på Svenska kyrkans präster idag, alltså den där enbart en liten kvadrat, ”frimärket”, av själva kragen syns. Fram till 1970-talet var det också vanligt med elvan, den variant där kragen sticker ut som två rektangulära snibbar från skjortlinningen. Idag används den mest vid högtidliga tillfällen som bröllop och begravningar, då den bärs tillsammans med kaftan.