Med känsla för gamla grejer

Redan som liten hade Charlotte Strömstedt siktet inställt på antikviteter. Nu är hon en av experterna i SVT:s Antikrundan.

På bilen utanför butiken i Norrvidinge sitter en dekal, som skvallrar om att vi hamnat rätt: Antikrundan SVT. Charlotte Strömstedt, expert i det populära TV-programmet sedan 2012, leder oss igenom det lite kyligare lagret till butiken med antikviteter. Vi slår oss ner vid ett flera hundra kilo tungt bord, bordsskivan är gjord av så kallad Komsta-sten från Österlen.
Om uppdraget på Antikrundan, säger hon:
– Det är en ganska liten del av jobbet, om man ser det tidsmässigt. Det är två veckor som man är ute. Det är en liten del tidsmässigt, men en väldigt rolig del av jobbet.
Inspelningarna till årets säsong, som börjar visas den 11 januari, skedde i månadsskiftet augusti-september. Sammanlagt tolv program, där varje ort ägnas två program. Charlotte Strömstedt är med i programmen från Helsingborg, Norrtälje, Orsa och Härnösand. Till varje ort kommer det 800-900 besökare med i genomsnitt tio föremål var. Och alla får allting värderat.
Är du rädd för att missa något, med tanke på att det är så många föremål?
– Egentligen inte. Vi är 20 stycken som hjälps åt att värdera. Vi sitter vid olika bord. De som värderar klockor sitter vid ett bord, de som värderar mattor sitter vid ett bord, till exempel. Är det så att det bara finns en expert på ett område så sätter man den ihop med någon annan. Man sitter aldrig ensam. Jag sitter vid det som kallas för det allmänna bordet. Det kan bli alltifrån kaffekvarnar till ljusstakar, allting som inte har en egen beteckning. Där är vi oftast tre stycken.

Det var Charlottes föräldrar Sonja och Kurt Nilsson som startade företaget på mitten av 60-talet. Idag drivs det av Charlotte Strömstedt, även om fadern hjälper till. Här visar Charlotte en skrivsekretär från norra Tyskland.

Hennes särskilda kompetens är skånskt allmoge, det vill säga föremål från bondesamhället.
Vilken typ av föremål är svårast?
– Man har kanske haft någon far- eller morförälder som varit och rest i Indien eller i Afrika, och köpt på sig något som de räknar som antikvitet i den kulturen, som inte behöver vara så värst gammal i våra ögon, men som kan vara väldigt speciell. Där har vi väl ingen riktig spetskompetens, säger hon.
Förra säsongen av Antikrundan hade i genomsnitt 1,6 miljoner tittare per avsnitt.
– Alla har väl en liten dröm att det är just den här ljusstaken som man fått av farmor som ska vara värd jorden runt-resan. Man vill gärna se en sådan grej per avsnitt.
– Folk har blivit mer och mer intresserade av historien, både att lära sig vad det faktiskt är för något, men också att man får höra att någons faster grävde upp den här på en åker. Man får möta besökarens historia men också får lära sig någonting.

Charlotte Strömstedt minns särskilt en anekdot från Eslöv, från första året som Antikrunde-expert. Det kom en kvinna med en stor grön lampa med gulddekor på, instoppad i en blå Ikea-plastkasse.
– Man såg att hon inte var så där överdrivet rädd om den. Det är en väldigt typisk stil. Jag såg på håll vad det var för någonting, fast hon inte packat upp den.
Kvinnan berättade att det var ”släktens fulaste lampa” och haft den i garderoben länge.
– Hon var lite avundsjuk på sin syster för i arvskiftet hade hennes syster fått ett par nysilverljusstakar som hon tyckte var så snygga, som systern använde varenda dag. Och hon fick då släktens fulaste lampa som hon hade i garderoben för hon skämdes för den.
Charlotte Strömstedt kunde berätta att lampan var gjord i Tyskland av en firma som hette Württembergische Metallwarenfabrik.
– Det slutade med att jag värderade henne lampa till 14-16 000 kronor och då sa hon: ”Nu när jag tittar, så är den kanske inte så ful ändå.”

Det är genom föräldrarna som Charlotte Strömstedt hamnat i antikbranschen. Pappa Kurt Nilsson är mobelsnickare och Charlotte Strömstedt är utbildad möbelrenoverare.

Hennes antikintresse tycks ha gått i arv. Det var föräldrarna Sonja och Kurt Nilsson som startade företaget på mitten av 60-talet. För några år sedan tog Charlotte Strömstedt över.
– När man var liten så önskade man ibland att jag kunde säga att jag ville bli flygvärdinna eller sjuksköterska eftersom alla andra sa det. Men jag ville aldrig det. Jag har alltid velat göra det här. Det finns jättemånga kolleger vars barn absolut inte vill fortsätta med detta. Men jag fick följa med när det var roligt, på auktionsvisningar, på antikmässor. Så man såg hela tiden den roliga biten och kanske inte allt jobbet bakom, säger hon.
Charlotte Strömstedt och Kurt Nilsson börjar visa runt lite i butiken.
– Lite blandat har vi, men tyngdpunkten är på 1700-talet och fram till 1800-talets början. Det är där vårt största fokus ligger, säger hon och går fram till en skrivsekretär från norra Tyskland.
Hon visar hur man kan justera den så att man kan stå upp och skriva.
– Det här är sekelskiftet 1700-1800-tal. Precis innan man kommer in på riktig empir, säger hon.
Snickerihantverket erbjuder konsoler, blindlådor, lönnfack och en utfällbar lite exklusivare skiva med kantlist och guldprägling på skinnet.
– Som möbelsnickare så gillar man sådant som är gjort med finess, säger Kurt Nilsson.
Strax intill står ett ritbord från mitten av 1700-talet.
– Du kan ställa in den precis i vilken lutning du vill ha, säger Kurt Nilsson och gör just det.
Charlotte Strömstedt går bort till en annan kombinerad skriv- och förvaringsmöbel, från runt 1740-talet. Även denna är fylld med en massa fack, både synliga och dolda.
– Här kan man stoppa in allt möjligt från brev till vad man nu vill behöver. Jag skulle aldrig kunna ha en sådan hemma, för jag hade fyllt alla facken och så hade jag inte haft en aning om var jag lagt grejerna någonstans, säger Charlotte Strömstedt.
Det tycks ha varit en grej med lönnfack.
– Ofta fanns det lönnfack på kabinettskåp, ganska små nätta skåp oftast. Det var en tradition man hade, det skulle finnas lönnfack. Och ofta då om man varit ute och rest och beställt hem ett sådant kabinettskåp eller om du beställt det i alla fall utomlands ifrån, så var det väldigt högtidligt, säger hon.
– Det var också ett sätt för snickaren att visa att han var duktig.
Efter en rundvisning i butiken går vi en bit upp på gatan där verkstaden ligger.
Vad är det roligaste med detta jobb?
– Man får träffa mycket folk, se på saker. Det är ungefär för dem som ser på Antikrundan: man har aldrig sett de bästa grejerna, de kommer nog.

Ett alnmått, från 1820-talet: ”Man gjorde dem i trä, som här med vackre fanérinläggningar, men man kunde också göra i järn. Man kunde ha den hemma, men oftast var det skräddarna som använde dem. Ofta hade man ett alnmått i järn som hängde i kyrkan, så man kunde gå dit och kolla sitt eget alnmått eller om man inte hade något eget själv, så kunde man gå dit och mäta.”, säger Charlotte Strömstedt.
Byrå med spegel i empirstil.
Runt 80 procent av uppgifterna i företaget handlar om att värdera. ”Vi gör mycket värderingar för försäkringsbolag, jurister, banker och privatpersoner. Det kan vara när man behöver sälja. När det gäller försäkringsbolag så kommer vi in som opartiska mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget efter en brand eller ett inbrott”, säger Charlotte Strömstedt.

Charlotte Strömstedt

Gör: Antikhandlare, värderingsman, möbelrenoverare och sedan 2012 expert i SVT:s Antikrundan.
Bor: Svalöv, men uppvuxen i Norrvidinge, där butiken och verkstaden finns.
Aktuell: I nästa säsong av Antikrundan som börjar visas på TV den 11 januari.
Särskilt expertområde: Skånskt allmoge.